Tänker på detta med konflikter och att säga förlåt
När jag var barn och växte upp ( i en frikyrka på 50-talet ) så präglades mycket av min barndom av kyrkan och vad de lärde där.
Bl.a. att man väldigt ofta fick be Gud om förlåtelse p.g.a.så kallade "syndiga" saker man gjort och även tänkt...
Antingen det bads om förlåtelse hemma på knä vid sängen vid kvällsbönen innan vi barn skulle sova.. eller i kyrkan,

När jag blev lite äldre gick man ofta fram till första bänk under s.k. bönemöten och knäböjde och grät och bad till Gud om förlåtelse för olika saker.
Det hände t.om. att människor fick stå framför hela församlingen och gråta och be om förlåtelse för att de inte följd denna tro som de skulle....

Oftast orsaken till att knäböja och be Gud om förlåtelse,
var också p.g.a att jag inte kände mig lycklig.....
för det förväntades att man skulle känna sig lycklig om man var s.k. frälst / troende
och om jag inte kände mig lycklig så trodde jag att det måste ju vara något fel på mig...
att jag gjort eller tänkt något dåligt, eller tvivlat på vad som lärdes i denna kyrka...
Vilket ofta kunde innebära många tårar och ångest....

Detta med att säga förlåt.....det gällde naturligtvis även hemma....
att be föräldrarna om förlåtelse om man gjort något fel, eller uppträtt fel, inte varit ödmjuk, sa emot föräldrarna ( hade andra åsikter ) och av andra orsaker....
eller om jag inte motsvarade de förväntningar som fanns när det gällde mig...

Och att säga förlåt kunde många gånger kännas förnedrande,
eftersom då fick man höra ungefär som så......att där ser du att du hade fel....nu måste du verkligen ångra dig...
och man skulle visa, och med gråt, att man menade att säga förlåt...
annars blev man pressad ännu mera....

Nu när jag är äldre och för mycket länge sedan lämnat denna kyrka, så ser jag på ett helt annat sätt på detta med förlåtelse
Först så ska man ju inte behöva be om ursäckt för att om man tycker och tänker på ett visst sätt m.m.
( som det var under min uppväxt )

och det behöver inte vara så ångestladdat som det var när jag växte upp.
uran jag tänker nu att ordet: förlåt, mera handlar om en slags trygghet över att veta var man har varandra....
en slags bekräftelse och trygghet...
att man sett och har blivit sedd och blivit tagen på allvar...om man råkat göra någon illa eller sårat någon
det kan vara skönt för både den som säger och tar emot ett förlåt och för att kunna gå vidare.

Men när jag växte upp detta lilla ord: förlåt....som jag ser det nu, det missbrukades....
och innebar många gånger att andra fick makt och kontroll öven en....

Detta blev mina små tankar och även minnen idag om detta.
Mina tankar och minnen om konflikter tror jag att jag tar upp i nästa inlägg, för annars blir nog detta inlägg för långt