Senaste inlägg

Visar inlägg i kategorin Uppväxt frikyrkan

Tillbaka till bloggens startsida

Påskminnen


Nu är det Påsk igen....så fort tiden går....och en ganska lång påskhelg denna gång...

Jag kommer att tänka på påskhelgerna i min barndom och att allt var stängt....
och speciellt på Långfredagen skulle man vara stillsam och tänka på Jesus som dog på korset.
Som flera av er mina bloggvänner vet, så är jag uppvuxen i en strikt Pingstkyrka på 50 och 60-talet

Men egentligen så är det ju en ganska ruskig historia detta som hände med Jesus...
att bli uppspikat på ett kors, med spikar genom händer och fötter, och en törnekrona pressad på huvudet och sedan även ett svärd som genomborrade hans sida m.m.
Men det var normalt att i vår familj och även i denna kyrka att berätta för barn om dessa saker

Kommer inte ihåg hur gammal jag var...
men en Påsk tog min pappa med mig till en biograf för att se en film om Jesus.
och i denna film fanns scener där Jesus blev bl.a. uppspikad på korset,
och jag tyckte det var så otäckt så jag började gråta högt och kunde inte sluta...
så pappa var tvungen att gå ut från biografen med mig.......men han var ganska irriterad över det...

Eftersom jag sedan lämnade denna kyrka, så när min dotter växte upp så visste hon inte mycket om dessa saker
( såvida inte mina föräldrar försökte påverka henne....men jag sa till dem att de fick de inte göra )

Men en gång i småskolan så hade min dotters klass ett studiebesök i en kyrka
och när hon kom hem så berättade hon att hon sett så ruskiga saker om Jesus och korset
hon var riktigt upprörd över det lidande han utsattes för....
så stygga människorna var mot honom...
En mycket sund reaktion från min dotter tycker jag...

Detta blev mitt lilla inlägg denna Påsk och om minnen och önskar er alla en fin Påskhelg

Ordet: Förlåt - tankar och minnen


Tänker på detta med konflikter och att säga förlåt
När jag var barn och växte upp ( i en frikyrka på 50-talet ) så präglades mycket av min barndom av kyrkan och vad de lärde där.
Bl.a. att man väldigt ofta fick be Gud om förlåtelse p.g.a.så kallade "syndiga" saker man gjort och även tänkt...
Antingen det bads om förlåtelse hemma på knä vid sängen vid kvällsbönen innan vi barn skulle sova.. eller i kyrkan,

När jag blev lite äldre gick man ofta fram till första bänk under s.k. bönemöten och knäböjde och grät och bad till Gud om förlåtelse för olika saker.
Det hände t.om. att människor fick stå framför hela församlingen och gråta och be om förlåtelse för att de inte följd denna tro som de skulle....

Oftast orsaken till att knäböja och be Gud om förlåtelse,
var också p.g.a att jag inte kände mig lycklig.....
för det förväntades att man skulle känna sig lycklig om man var s.k. frälst / troende
och om jag inte kände mig lycklig så trodde jag att det måste ju vara något fel på mig...
att jag gjort eller tänkt något dåligt, eller tvivlat på vad som lärdes i denna kyrka...
Vilket ofta kunde innebära många tårar och ångest....

Detta med att säga förlåt.....det gällde naturligtvis även hemma....
att be föräldrarna om förlåtelse om man gjort något fel, eller uppträtt fel, inte varit ödmjuk, sa emot föräldrarna ( hade andra åsikter ) och av andra orsaker....
eller om jag inte motsvarade de förväntningar som fanns när det gällde mig...

Och att säga förlåt kunde många gånger kännas förnedrande,
eftersom då fick man höra ungefär som så......att där ser du att du hade fel....nu måste du verkligen ångra dig...
och man skulle visa, och med gråt, att man menade att säga förlåt...
annars blev man pressad ännu mera....

Nu när jag är äldre och för mycket länge sedan lämnat denna kyrka, så ser jag på ett helt annat sätt på detta med förlåtelse
Först så ska man ju inte behöva be om ursäckt för att om man tycker och tänker på ett visst sätt m.m.
( som det var under min uppväxt )

och det behöver inte vara så ångestladdat som det var när jag växte upp.
uran jag tänker nu att ordet: förlåt, mera handlar om en slags trygghet över att veta var man har varandra....
en slags bekräftelse och trygghet...
att man sett och har blivit sedd och blivit tagen på allvar...om man råkat göra någon illa eller sårat någon
det kan vara skönt för både den som säger och tar emot ett förlåt och för att kunna gå vidare.

Men när jag växte upp detta lilla ord: förlåt....som jag ser det nu, det missbrukades....
och innebar många gånger att andra fick makt och kontroll öven en....

Detta blev mina små tankar och även minnen idag om detta.
Mina tankar och minnen om konflikter tror jag att jag tar upp i nästa inlägg, för annars blir nog detta inlägg för långt


Bemötanden från en frikyrka + minnen

För ett par dagar sedan fick jag ett brev från den Frikyrka jag växte upp i, om att de behövde uppdatera medlems-registret
Så jag skickade ett mail tillbaka där jag skrev att jag trodde att jag redan anmält att jag inte ville vara kvar i deras medlemsregister,
om jag inte minns helt fel.....

Och jag skrev också lite om att jag var ganska förvånad över att ingen brytt sig eller undrat vad som hänt med mig och min familj genom åren....
Men jag var väl en "avfälling" i deras ögon
eftersom jag lämnat denna tro och levde ett helt annat och "syndigt" liv i deras ögon ...
som de ville inte ödsla empati på, eller bry sig om.....tydligen...
Och jag vet ju av erfarenhet vad som kunde hända med medlemmar som avvek från denna tro...

I samband med detta brev jag fick, så kom ett minne av när jag i slutet av 70-talet var på besök i min hemstad
Och av nostalgi-skäl besökte söndagsskolan i denna kyrka tillsammans med min lilla dotter en söndag. ( hon var ganska liten då )

Men jag var nog lite för naiv.....för jag märkte tydligt att de undvek att hälsa på oss...trots att de visste vem jag var
och när söndagsskole-stunden var slut så delades det ut barntidningar till alla barnen....
men inte till min dotter.....
usch, vad ledsen jag blev och även min dotter blev besviken, som undrade varför hon inte fick någon tidning,
så jag ångrade verkligen att vi hade gått dit...
men jag kunde inte föreställa mig att de skulle uppträda så mot min dotter...
och vi gick sedan någonstans och köpte en barn-serie-tidning istället till min dotter

Men när vi gick från kyrkan så gick vi förbi en bil där en man ( s.k. äldstebroder ) i församlingen stod,
så hälsade han inte ens på mig...
Så jag gick fram till honom och frågade om han inte kände igen mig...
och han svarade att visst gjorde han det ...och sedan mumlade han något och gick in i bilen
usch....jag blev så upprörd och ledsen över det hela, och det blev det sista besöket där..

Jag har lämnat denna kyrka och tro för länge sedan, men sådant beteende kan göra ont i alla fall.
speciellt när det är från de som kände mig från hela min uppväxt...

Men jag är glad att jag lämnade denna frikyrka, som åtminstone när jag växte upp hade extrema och sektliknand inslag
hur det är idag vet jag inte...
Men jag mår bra mycket bättre nu med hur jag tror och tänker, och dessutom är det skönt att slippa en massa religiösa grubblerier.

Taggat med: 

,

"Dunka- dunka musik" ;-) - minnen

 

Kommer ihåg när jag var barn och när jag växte upp, och vi fick bara lyssna på kyrkomusik "andlig musik" och klassisk musik som pappa gillade mycket
Vår familj tillhörde en strikt frikyrka och detta var på 50 oh 60-talet.
Men senare när vi kom i tonåren ville vi lyssna på annan musik också....men fick göra det i smyg och då i hörlurar...
Och se till att pappa inte kom på oss ;-)

Och även som vuxna så fick vi barn vara försiktiga med vilken musik vi spelade eller lyssnade på när mina föräldrar t.ex. var på besök hos oss
Speciellt min pappa kallade den mesta musik för "dunka-dunka" musik
och fnyste då han hörde musik med den allra minsta rytm med trummor osv i ;-)
Så det gällde alltid, som i mycket, att tassa på tå och ta hänsyn till vad pappa gillade eller inte gillade ;-)

Men märkte även att mamma hade t.om. ett ångestladdad förhållande till musik...
Jag kommer ihåg en dag när jag var hemma hos mamma när hon blivit ensam,
och hon satte på radion med en sång från 50-talet som inte alls var s.k. andligt musik...
och jag tror det var en sång av Siv Malmkvist

Kanske mamma gjorde det för min skull och ett försök att kunna lyssna på annan musik...jag vet inte...
och kanske hon i sin ensamhet lyssnade på den och annan musik, men var rädd att visa det...
Men oj så nervös hon var under tiden vi lyssnade på den musiken / sången....
Så radion stängdes av, för det blev ju inte så roligt att lyssna och se mammas ångest över det..
för det hjälpte inte mycket att jag uppmuntrande sa att den var toppen...

Själv lyssnar jag på all sorts musik och kan njuta av olika stilar osv.
men märker att jag kan få en del ångest när jag lyssnar på " andlig musik" / kyrkomusik och även viss klassisk musik
då det väcker lite jobbiga känslor och upplevelser från barndomen och den frikyrka jag växte upp i.

Det blev mina små rader idag och hoppas att ni mina bloggvänner och besökare har det bra och har en fin helg.

Taggat med: 

,

Om Mobbning - erfarenheter

Den senaste tiden har näthat och mobbning skrivits mycket om och det är så hemskt för de som drabbas
Det får mig att minnas hur jag själv mest hela skoltiden blev mobbad. ( 50 och 60-talet )

Mycket var nog p.g.a den frikyrka vår familj tillhörde som gjorde att jag uppfattades som annorlunda.
Jag fick inte vara med på vissa saker i skolan eftersom i denna kyrka det ansågs som "syndigt"
Som t.ex. att jag fick inte lyssna på viss musik, inte dansa ( inte ens på gymnstik.lektionerna )
och det kollades noga hemma vilka böcker jag kom hem med från skolan

Jag kommer bl.a. ihåg från mina första år i skolan och vi läste sagoböcker om troll
och jag vägrade läsa dem eftersom jag trodde de var "syndiga"
vilket naturligtvis fick övriga elever att retas och skratta åt mig...och läraren ville tvinga mig...
Då gick mamma till läraren en dag och sa att jag skulle slippa att läsa dessa böcker eftersom jag inte ville det p.g.a min tro..
Men nog hade det varit bättre att mamma inte gjort det,
utan sagt till mig att det var ok att läsa dessa sago-böcker.....det hade underlättat mycket för mig...

och jag kan förstå på något sätt att många barn nog tyckte jag var konstig med min tro osv.
Även om det aldrig är ok att mobba någon...
Kommer ihåg på skolrasterna att jag ofta stod vid sidan om när övriga barn var tillsammans eller stod och pratade med varandra,
och ofta blev jag trakasserad på väg hem och till skolan.

Eller på lektionerna jag vågade inte räcka upp handen utan ville göra mig så liten och osynlig som möjligt
och detta hängde med även i vuxen ålder i skol-liknande situationer,
att känslorna från den lilla rädda och osäkra flickan kom fram, och jag kunde inte ta för mig...som det kallas numera...
och jag fick ångest.

Så utanförskap och mobbning kan sätta stora spår i själen, som kan sitta kvar länge..
Önskar och hoppas att mobbning tas mera på allvar i skolorna nu....men vet att det inte alltid är så tyvärr...
och även hoppas och önskar att inget barn behöver hjärntvättas inom t.ex. frikyrkor som jag blev....
och som betydde att jag fick det mycket svårt många gånger som barn

Ett litet minne / minnen från min barndom

Av någon anledning kom jag och tänka på något mamma berättade om när jag var riktigt liten

Jag och min två år yngre bror hade fått var sitt äpple ( tror jag )
och vid kvällsbönen bredvid sängen innan vi skulle sova så i min bön sa jag bl.a.
- tack Gud för de goda äpplena och tack för att mitt var större än min brors
.
Jag blir nu ganska full i skratt när jag tänker på det.
Men min mammas kommentar när hon berättade det var:
- inte trodde jag att du var sån...
Vad svarar man på det ;-)

Men det väcker även lite jobbiga minnen av alla förväntningar mina föräldrar hade på mig inom denna frireligiösa kyrka vår familj tillhörde och som jag växte upp i under 50 och 60-talet.
De var så stolta över mig så länge jag höll mig inom denna kyrkas normer och tro,
och speciellt min mamma förväntade sig att jag skulle bli en missionär.
Så jag uppmuntrades aldrig att utbilda mig till något, utan bara att vänta på ett tecken från Gud om detta

Och när jag lämnade denna tro och kyrka så var besvikelsen stor och av olika anledningar fick jag höra:
- trodde inte du var sån ( på ett negativt sätt ).......ganska smärtsamt att höra från dem....

Det finns en del roliga minnen från barndomen men de flesta är också blandade med smärta och sorgsenhet