Senaste inlägg

Visar inlägg taggade med frikyrkan

Tillbaka till bloggens startsida

Påven, religioner - funderingar

Jag brukar titta en hel del på nyhetskanalen CNN på TV, eftersom jag får ofta veta mera där om vad som händer i världen
Dessa dagar har det varit mycket om Påven och bl.a. hans besök på Kuba och i Usa

och just nu är på TV en gudstjänst med en massa kardinaler, präster osv
för mig känns det lite kenpigt det med deras klädsel.....
speciellt de olika sakerna de har på huvudena.....vet inte vad det heter
Och jag har ganska svårt att förstå detta med ikoner, kyrkor, präster, påvar osv.

Fast å andra sidan, nu när vi lever i en så otroligt otrygg och orolig värld p.g.a. alla krig och förtryck som finns,
så kanske detta ändå är en bra motvikt där påven pratar om kärlek till medmänniskan,
och om allt som behöver att förändras på vår jord för att göra den till en bättre plats för alla.

Sedan till grunkärnan i alla religioner.....vem är Gud....och finns han ?

Jag tror att Gud är själva livet.....alltings ursprung....och vad Gud kallas spelar ingen roll...
Och att alla religioner är bara olika vägar och sätt för människan för att försöka förstå det.

men tyvärr många religioner vill gärna påvisa att alla andra har fel och bara de har rätt
Och tråkigt nog det ofta skapar olika konflikter mellan människor, och som t.om. kan utlösa krig och förtryck

Som nog ni de flesta av mina bloggvänner vet, så är jag uppvuxen i en frikyrka / Pingstkyran på 50 och 60-talet
( vilket jag berättat om i min gamla blogg, och länk dit finns överst här i min blogg )
och jag har sett en hel del negativt när en tro blir extrem och intollerant mot andra som inte tror som de.

Detta har format mig och lärt mig att respektera andra människor,
oavsett vilken tro de har, och trots olikheter i övrigt och i andra sammanhang
och jag reagerar starkt mot mobbning, fördomar, intollerans, trångsynthet, fördömanden, rasism osv. eftersom jag upplevt och sett mycket av sådant.

Vad tänker ni om dessa saker ?

Ha det så gott mina bloggvänner och besökare

Taggat med: 

, , ,

Påskminnen


Nu är det Påsk igen....så fort tiden går....och en ganska lång påskhelg denna gång...

Jag kommer att tänka på påskhelgerna i min barndom och att allt var stängt....
och speciellt på Långfredagen skulle man vara stillsam och tänka på Jesus som dog på korset.
Som flera av er mina bloggvänner vet, så är jag uppvuxen i en strikt Pingstkyrka på 50 och 60-talet

Men egentligen så är det ju en ganska ruskig historia detta som hände med Jesus...
att bli uppspikat på ett kors, med spikar genom händer och fötter, och en törnekrona pressad på huvudet och sedan även ett svärd som genomborrade hans sida m.m.
Men det var normalt att i vår familj och även i denna kyrka att berätta för barn om dessa saker

Kommer inte ihåg hur gammal jag var...
men en Påsk tog min pappa med mig till en biograf för att se en film om Jesus.
och i denna film fanns scener där Jesus blev bl.a. uppspikad på korset,
och jag tyckte det var så otäckt så jag började gråta högt och kunde inte sluta...
så pappa var tvungen att gå ut från biografen med mig.......men han var ganska irriterad över det...

Eftersom jag sedan lämnade denna kyrka, så när min dotter växte upp så visste hon inte mycket om dessa saker
( såvida inte mina föräldrar försökte påverka henne....men jag sa till dem att de fick de inte göra )

Men en gång i småskolan så hade min dotters klass ett studiebesök i en kyrka
och när hon kom hem så berättade hon att hon sett så ruskiga saker om Jesus och korset
hon var riktigt upprörd över det lidande han utsattes för....
så stygga människorna var mot honom...
En mycket sund reaktion från min dotter tycker jag...

Detta blev mitt lilla inlägg denna Påsk och om minnen och önskar er alla en fin Påskhelg

Långfredagen m.m. / minnen

Så är det den långa Långfredagen, men den känns inte lika lång som när jag växte upp.
På den tiden var allting stängt den dagen och även under hela påskhelgen.

Och eftersom mina föräldrar tillhörde en då ganska extrem Frikyrka ( 50 och 60-talet )
så skulle även vi barn vara mycket stillsamma den dagen och vi fick heller inte gå ut och leka.
och vi skulle tänka på hur Jesus led och dog på korset den dagen

Jag lämnade denna kyrka när jag var i 20-års åldern, och när min dotter var barn så pratade jag inte om dessa saker.
Förutom mina föräldrar som försökte påverka henne, men då sa jag till dem "på skarpen" att det fick de inte göra.

Men kommer ihåg när min dotter gick i lågstadiet och klassen gjorde ett studie-besök i en kyrka
Och min dotter kom hem och sa att hon sett skrämmande bilder i kyrkan av Jesus som hängde på ett kors, med spikar i händerna och blödde
Hon var mycket upprörd och tyckte det var så otäckt.

Själv var jag uppväxt med detta och denna tro, så jag var ganska van vid dessa bilder.
Men för min dotter det var skrämmande, och att någon kunde göra någon så illa....
jag tycker nog att hennes reaktion var ganska sund.

Hoppas ni alla har en fin dag och önskar er en fin fortsatt påskhelg.


Ordet: Förlåt - tankar och minnen


Tänker på detta med konflikter och att säga förlåt
När jag var barn och växte upp ( i en frikyrka på 50-talet ) så präglades mycket av min barndom av kyrkan och vad de lärde där.
Bl.a. att man väldigt ofta fick be Gud om förlåtelse p.g.a.så kallade "syndiga" saker man gjort och även tänkt...
Antingen det bads om förlåtelse hemma på knä vid sängen vid kvällsbönen innan vi barn skulle sova.. eller i kyrkan,

När jag blev lite äldre gick man ofta fram till första bänk under s.k. bönemöten och knäböjde och grät och bad till Gud om förlåtelse för olika saker.
Det hände t.om. att människor fick stå framför hela församlingen och gråta och be om förlåtelse för att de inte följd denna tro som de skulle....

Oftast orsaken till att knäböja och be Gud om förlåtelse,
var också p.g.a att jag inte kände mig lycklig.....
för det förväntades att man skulle känna sig lycklig om man var s.k. frälst / troende
och om jag inte kände mig lycklig så trodde jag att det måste ju vara något fel på mig...
att jag gjort eller tänkt något dåligt, eller tvivlat på vad som lärdes i denna kyrka...
Vilket ofta kunde innebära många tårar och ångest....

Detta med att säga förlåt.....det gällde naturligtvis även hemma....
att be föräldrarna om förlåtelse om man gjort något fel, eller uppträtt fel, inte varit ödmjuk, sa emot föräldrarna ( hade andra åsikter ) och av andra orsaker....
eller om jag inte motsvarade de förväntningar som fanns när det gällde mig...

Och att säga förlåt kunde många gånger kännas förnedrande,
eftersom då fick man höra ungefär som så......att där ser du att du hade fel....nu måste du verkligen ångra dig...
och man skulle visa, och med gråt, att man menade att säga förlåt...
annars blev man pressad ännu mera....

Nu när jag är äldre och för mycket länge sedan lämnat denna kyrka, så ser jag på ett helt annat sätt på detta med förlåtelse
Först så ska man ju inte behöva be om ursäckt för att om man tycker och tänker på ett visst sätt m.m.
( som det var under min uppväxt )

och det behöver inte vara så ångestladdat som det var när jag växte upp.
uran jag tänker nu att ordet: förlåt, mera handlar om en slags trygghet över att veta var man har varandra....
en slags bekräftelse och trygghet...
att man sett och har blivit sedd och blivit tagen på allvar...om man råkat göra någon illa eller sårat någon
det kan vara skönt för både den som säger och tar emot ett förlåt och för att kunna gå vidare.

Men när jag växte upp detta lilla ord: förlåt....som jag ser det nu, det missbrukades....
och innebar många gånger att andra fick makt och kontroll öven en....

Detta blev mina små tankar och även minnen idag om detta.
Mina tankar och minnen om konflikter tror jag att jag tar upp i nästa inlägg, för annars blir nog detta inlägg för långt


Bemötanden från en frikyrka + minnen

För ett par dagar sedan fick jag ett brev från den Frikyrka jag växte upp i, om att de behövde uppdatera medlems-registret
Så jag skickade ett mail tillbaka där jag skrev att jag trodde att jag redan anmält att jag inte ville vara kvar i deras medlemsregister,
om jag inte minns helt fel.....

Och jag skrev också lite om att jag var ganska förvånad över att ingen brytt sig eller undrat vad som hänt med mig och min familj genom åren....
Men jag var väl en "avfälling" i deras ögon
eftersom jag lämnat denna tro och levde ett helt annat och "syndigt" liv i deras ögon ...
som de ville inte ödsla empati på, eller bry sig om.....tydligen...
Och jag vet ju av erfarenhet vad som kunde hända med medlemmar som avvek från denna tro...

I samband med detta brev jag fick, så kom ett minne av när jag i slutet av 70-talet var på besök i min hemstad
Och av nostalgi-skäl besökte söndagsskolan i denna kyrka tillsammans med min lilla dotter en söndag. ( hon var ganska liten då )

Men jag var nog lite för naiv.....för jag märkte tydligt att de undvek att hälsa på oss...trots att de visste vem jag var
och när söndagsskole-stunden var slut så delades det ut barntidningar till alla barnen....
men inte till min dotter.....
usch, vad ledsen jag blev och även min dotter blev besviken, som undrade varför hon inte fick någon tidning,
så jag ångrade verkligen att vi hade gått dit...
men jag kunde inte föreställa mig att de skulle uppträda så mot min dotter...
och vi gick sedan någonstans och köpte en barn-serie-tidning istället till min dotter

Men när vi gick från kyrkan så gick vi förbi en bil där en man ( s.k. äldstebroder ) i församlingen stod,
så hälsade han inte ens på mig...
Så jag gick fram till honom och frågade om han inte kände igen mig...
och han svarade att visst gjorde han det ...och sedan mumlade han något och gick in i bilen
usch....jag blev så upprörd och ledsen över det hela, och det blev det sista besöket där..

Jag har lämnat denna kyrka och tro för länge sedan, men sådant beteende kan göra ont i alla fall.
speciellt när det är från de som kände mig från hela min uppväxt...

Men jag är glad att jag lämnade denna frikyrka, som åtminstone när jag växte upp hade extrema och sektliknand inslag
hur det är idag vet jag inte...
Men jag mår bra mycket bättre nu med hur jag tror och tänker, och dessutom är det skönt att slippa en massa religiösa grubblerier.

Taggat med: 

,

Att lita på och ta emot komplimanger.....

När jag växte upp och i den extrema frikyrka vår familj tillhörde så blev man alltid värderad hela tiden efter deras synsätt och normer
Om man det allra minsta bröt mot det eller det intryck man gjorde, det kunde påverka mycket hur de såg på en...

Kommer ihåg att när jag växte upp, att jag försökte alltid vara den snälla, väluppfostrade, lydiga och troende flicka jag kunde, för att leva upp till alla förväntningar och även föräldrarnas
Men bröt jag bara det allra lilla minsta mot det så kunde jag få höra....jasså du är sån du.....
Som jag har skrivit om här.

Och jag kunde mötas med en helt annorlunda attityd och känna på hur besvikna mina föräldrar och även andra i kyrkan blev på mig.
T.ex. pappa kunde uttrycka sig och säga att den och den personen / flickan är så bra och fin.....
och som jag upplevde som ett jämförande........

Som jag nu förstår så har nog en del sviter av detta hängt med mig genom livet ibland.
D.v.s. att jag haft svårt att riktigt ta emot eller tro på när jag fått komplimanger,
och speciellt om de gällde mig som person

Om någon sagt fina saker om mig....naturligtvis jag blivit glad, men samtidigt rädd...
rädd för att av någon orsak det kan ändras eller om det inte var på riktigt...
att människor av någon orsak helt plötsligt kunde vända mig ryggen och bli besvikna på mig.

att åter igen det kunde upprepas som jag fått höra i barndomen:
- jasså du är sån du...och i negativ betydelse

Detta blev några små minnen och funderingar som kom denna kväll,
och det känns fint att kunna skriva av mig lite om olika saker här i min lilla blogg när minnen och tankar kommer.
Ha de så gott mina bloggvänner och besökare.

Jasså..du är sån du ! ......minnen

Jag kommer ihåg att när jag växte upp, att det hände att mina föräldrar / min mamma kunde säga till mig:
- jasså, du är sån du .....med en negativ innebörd...

Detta hände om det var något jag sa, ifrågasatte eller uppträdde som inte passade in i det sätt att vara och tänka i det religiösa hem och kyrka jag växte upp i.
( Pingstkyrkan på 50 och 60-talet )
Och det förväntades mycket av mig, och jag försökte vara så perfekt jag kunde så de inte blev besvikna på mig, för de var ju så stolta över den lydiga och religiösa flicka jag var...

Jag kommer också i håg att mina tre yngre syskon kunde på grund av detta påpeka ironiskt:
- hon som tror hon är så perfekt
eftersom jag behandlades annorlunda och skulle även vara ett föredöme för mina syskon att se upp till.
och vi barn jämfördes med varandra

Det gör ont när jag tänker på det nu, eftersom detta innebar att vi syskon inte kom så nära varandra.....då vi blev behandlade på olika sätt....
och det blev nog en del rivalitet när det gällde föräldrarnas uppmärksamhet.

Sedan när jag frigjorde mig och även från kyrkan och flyttade hemifrån så var mina föräldrars besvikelse stor...
och de hade svårt att acceptera att jag gick min egen väg och acceptera mina s.k. "misstag" genom livet och jag påmindes ofta om dem...
Och även som vuxna så kunde jag och mina syskon inte vara öppna om allt inför mina föräldrar...och kunde bara visa sidor av oss själva som våra föräldrar kunde acceptera...
och välja våra ord, och tänka på vad vi pratade om osv.

Och det har även hänt i andra sammanhang, även som vuxen, att jag känt som en liten fågel suttit på min axel och sagt att jag ska t.ex. inte ska avslöja mina "misstag" eller vara alltför öppen om mig själv...
för då kanske människor kan vända mig ryggen och säga, precis som mamma kunde säga när jag växte upp:
- jasså, du är sån du...och bli besvikna på mig.

Men jag har skakat av mig detta mer och mer under livet...
och det är skönt att slippa behöva känna pressen av att försöka vara s.k. "perfekt" eller tvingas vara på ett visst sätt...
och jag har gått min egen väg genom livet och undvikit att behöva sättas inom en mall....eller hur jag ska uttrycka det....
och jag har haft ett stort behov av att få vara jag och gå min egen väg.....och det har jag verkligen gjort.....på gott och ont...

Men antagligen mina föräldrar inte var medvetna om hur dessa saker under uppväxten och även senare, kunde skada, och påverkade oss barn mycket på olika sätt,
och dessutom hade den kyrka vår familj tillhörde ett stort inflytande.

Detta blev några rader om några minnen som dök upp idag som jag kände för att skriva om.
Ha det så gott mina kära bloggvänner och besökare.
-----------------------------------------
Ps. hoppas att när jag skriver om dessa olika saker i min blogg att det inte uppfattas som om jag lever i det förflutna och inte gått vidare.....för så är det inte...
Och precis som andra t.ex.skriver böcker och memoarer om sina liv, så gör jag det på mitt eget lilla sätt här i min blogg.
och förhoppningsvis det jag berättar kan vara till hjälp för någon som har upplevt liknande saker, att kunna känna att man är inte ensam...
och naturligtvis så tycker jag själv att det är skönt att kunna få skriva av mig om vissa saker ...då jag inte kunnat berätta om det förut...
Och jag har även berättat en hel del i min gamla blogg

Äldre inlägg