Senaste inlägg

Visar inlägg taggade med pingstkyrkan

Tillbaka till bloggens startsida

Bemötanden från en frikyrka + minnen

För ett par dagar sedan fick jag ett brev från den Frikyrka jag växte upp i, om att de behövde uppdatera medlems-registret
Så jag skickade ett mail tillbaka där jag skrev att jag trodde att jag redan anmält att jag inte ville vara kvar i deras medlemsregister,
om jag inte minns helt fel.....

Och jag skrev också lite om att jag var ganska förvånad över att ingen brytt sig eller undrat vad som hänt med mig och min familj genom åren....
Men jag var väl en "avfälling" i deras ögon
eftersom jag lämnat denna tro och levde ett helt annat och "syndigt" liv i deras ögon ...
som de ville inte ödsla empati på, eller bry sig om.....tydligen...
Och jag vet ju av erfarenhet vad som kunde hända med medlemmar som avvek från denna tro...

I samband med detta brev jag fick, så kom ett minne av när jag i slutet av 70-talet var på besök i min hemstad
Och av nostalgi-skäl besökte söndagsskolan i denna kyrka tillsammans med min lilla dotter en söndag. ( hon var ganska liten då )

Men jag var nog lite för naiv.....för jag märkte tydligt att de undvek att hälsa på oss...trots att de visste vem jag var
och när söndagsskole-stunden var slut så delades det ut barntidningar till alla barnen....
men inte till min dotter.....
usch, vad ledsen jag blev och även min dotter blev besviken, som undrade varför hon inte fick någon tidning,
så jag ångrade verkligen att vi hade gått dit...
men jag kunde inte föreställa mig att de skulle uppträda så mot min dotter...
och vi gick sedan någonstans och köpte en barn-serie-tidning istället till min dotter

Men när vi gick från kyrkan så gick vi förbi en bil där en man ( s.k. äldstebroder ) i församlingen stod,
så hälsade han inte ens på mig...
Så jag gick fram till honom och frågade om han inte kände igen mig...
och han svarade att visst gjorde han det ...och sedan mumlade han något och gick in i bilen
usch....jag blev så upprörd och ledsen över det hela, och det blev det sista besöket där..

Jag har lämnat denna kyrka och tro för länge sedan, men sådant beteende kan göra ont i alla fall.
speciellt när det är från de som kände mig från hela min uppväxt...

Men jag är glad att jag lämnade denna frikyrka, som åtminstone när jag växte upp hade extrema och sektliknand inslag
hur det är idag vet jag inte...
Men jag mår bra mycket bättre nu med hur jag tror och tänker, och dessutom är det skönt att slippa en massa religiösa grubblerier.

Taggat med: 

,

Jasså..du är sån du ! ......minnen

Jag kommer ihåg att när jag växte upp, att det hände att mina föräldrar / min mamma kunde säga till mig:
- jasså, du är sån du .....med en negativ innebörd...

Detta hände om det var något jag sa, ifrågasatte eller uppträdde som inte passade in i det sätt att vara och tänka i det religiösa hem och kyrka jag växte upp i.
( Pingstkyrkan på 50 och 60-talet )
Och det förväntades mycket av mig, och jag försökte vara så perfekt jag kunde så de inte blev besvikna på mig, för de var ju så stolta över den lydiga och religiösa flicka jag var...

Jag kommer också i håg att mina tre yngre syskon kunde på grund av detta påpeka ironiskt:
- hon som tror hon är så perfekt
eftersom jag behandlades annorlunda och skulle även vara ett föredöme för mina syskon att se upp till.
och vi barn jämfördes med varandra

Det gör ont när jag tänker på det nu, eftersom detta innebar att vi syskon inte kom så nära varandra.....då vi blev behandlade på olika sätt....
och det blev nog en del rivalitet när det gällde föräldrarnas uppmärksamhet.

Sedan när jag frigjorde mig och även från kyrkan och flyttade hemifrån så var mina föräldrars besvikelse stor...
och de hade svårt att acceptera att jag gick min egen väg och acceptera mina s.k. "misstag" genom livet och jag påmindes ofta om dem...
Och även som vuxna så kunde jag och mina syskon inte vara öppna om allt inför mina föräldrar...och kunde bara visa sidor av oss själva som våra föräldrar kunde acceptera...
och välja våra ord, och tänka på vad vi pratade om osv.

Och det har även hänt i andra sammanhang, även som vuxen, att jag känt som en liten fågel suttit på min axel och sagt att jag ska t.ex. inte ska avslöja mina "misstag" eller vara alltför öppen om mig själv...
för då kanske människor kan vända mig ryggen och säga, precis som mamma kunde säga när jag växte upp:
- jasså, du är sån du...och bli besvikna på mig.

Men jag har skakat av mig detta mer och mer under livet...
och det är skönt att slippa behöva känna pressen av att försöka vara s.k. "perfekt" eller tvingas vara på ett visst sätt...
och jag har gått min egen väg genom livet och undvikit att behöva sättas inom en mall....eller hur jag ska uttrycka det....
och jag har haft ett stort behov av att få vara jag och gå min egen väg.....och det har jag verkligen gjort.....på gott och ont...

Men antagligen mina föräldrar inte var medvetna om hur dessa saker under uppväxten och även senare, kunde skada, och påverkade oss barn mycket på olika sätt,
och dessutom hade den kyrka vår familj tillhörde ett stort inflytande.

Detta blev några rader om några minnen som dök upp idag som jag kände för att skriva om.
Ha det så gott mina kära bloggvänner och besökare.
-----------------------------------------
Ps. hoppas att när jag skriver om dessa olika saker i min blogg att det inte uppfattas som om jag lever i det förflutna och inte gått vidare.....för så är det inte...
Och precis som andra t.ex.skriver böcker och memoarer om sina liv, så gör jag det på mitt eget lilla sätt här i min blogg.
och förhoppningsvis det jag berättar kan vara till hjälp för någon som har upplevt liknande saker, att kunna känna att man är inte ensam...
och naturligtvis så tycker jag själv att det är skönt att kunna få skriva av mig om vissa saker ...då jag inte kunnat berätta om det förut...
Och jag har även berättat en hel del i min gamla blogg

Ett litet minne / minnen från min barndom

Av någon anledning kom jag och tänka på något mamma berättade om när jag var riktigt liten

Jag och min två år yngre bror hade fått var sitt äpple ( tror jag )
och vid kvällsbönen bredvid sängen innan vi skulle sova så i min bön sa jag bl.a.
- tack Gud för de goda äpplena och tack för att mitt var större än min brors
.
Jag blir nu ganska full i skratt när jag tänker på det.
Men min mammas kommentar när hon berättade det var:
- inte trodde jag att du var sån...
Vad svarar man på det ;-)

Men det väcker även lite jobbiga minnen av alla förväntningar mina föräldrar hade på mig inom denna frireligiösa kyrka vår familj tillhörde och som jag växte upp i under 50 och 60-talet.
De var så stolta över mig så länge jag höll mig inom denna kyrkas normer och tro,
och speciellt min mamma förväntade sig att jag skulle bli en missionär.
Så jag uppmuntrades aldrig att utbilda mig till något, utan bara att vänta på ett tecken från Gud om detta

Och när jag lämnade denna tro och kyrka så var besvikelsen stor och av olika anledningar fick jag höra:
- trodde inte du var sån ( på ett negativt sätt ).......ganska smärtsamt att höra från dem....

Det finns en del roliga minnen från barndomen men de flesta är också blandade med smärta och sorgsenhet