Senaste inlägg

Visar inlägg taggade med uppväxt

Tillbaka till bloggens startsida

Ordet: Förlåt - tankar och minnen


Tänker på detta med konflikter och att säga förlåt
När jag var barn och växte upp ( i en frikyrka på 50-talet ) så präglades mycket av min barndom av kyrkan och vad de lärde där.
Bl.a. att man väldigt ofta fick be Gud om förlåtelse p.g.a.så kallade "syndiga" saker man gjort och även tänkt...
Antingen det bads om förlåtelse hemma på knä vid sängen vid kvällsbönen innan vi barn skulle sova.. eller i kyrkan,

När jag blev lite äldre gick man ofta fram till första bänk under s.k. bönemöten och knäböjde och grät och bad till Gud om förlåtelse för olika saker.
Det hände t.om. att människor fick stå framför hela församlingen och gråta och be om förlåtelse för att de inte följd denna tro som de skulle....

Oftast orsaken till att knäböja och be Gud om förlåtelse,
var också p.g.a att jag inte kände mig lycklig.....
för det förväntades att man skulle känna sig lycklig om man var s.k. frälst / troende
och om jag inte kände mig lycklig så trodde jag att det måste ju vara något fel på mig...
att jag gjort eller tänkt något dåligt, eller tvivlat på vad som lärdes i denna kyrka...
Vilket ofta kunde innebära många tårar och ångest....

Detta med att säga förlåt.....det gällde naturligtvis även hemma....
att be föräldrarna om förlåtelse om man gjort något fel, eller uppträtt fel, inte varit ödmjuk, sa emot föräldrarna ( hade andra åsikter ) och av andra orsaker....
eller om jag inte motsvarade de förväntningar som fanns när det gällde mig...

Och att säga förlåt kunde många gånger kännas förnedrande,
eftersom då fick man höra ungefär som så......att där ser du att du hade fel....nu måste du verkligen ångra dig...
och man skulle visa, och med gråt, att man menade att säga förlåt...
annars blev man pressad ännu mera....

Nu när jag är äldre och för mycket länge sedan lämnat denna kyrka, så ser jag på ett helt annat sätt på detta med förlåtelse
Först så ska man ju inte behöva be om ursäckt för att om man tycker och tänker på ett visst sätt m.m.
( som det var under min uppväxt )

och det behöver inte vara så ångestladdat som det var när jag växte upp.
uran jag tänker nu att ordet: förlåt, mera handlar om en slags trygghet över att veta var man har varandra....
en slags bekräftelse och trygghet...
att man sett och har blivit sedd och blivit tagen på allvar...om man råkat göra någon illa eller sårat någon
det kan vara skönt för både den som säger och tar emot ett förlåt och för att kunna gå vidare.

Men när jag växte upp detta lilla ord: förlåt....som jag ser det nu, det missbrukades....
och innebar många gånger att andra fick makt och kontroll öven en....

Detta blev mina små tankar och även minnen idag om detta.
Mina tankar och minnen om konflikter tror jag att jag tar upp i nästa inlägg, för annars blir nog detta inlägg för långt


Att lita på och ta emot komplimanger.....

När jag växte upp och i den extrema frikyrka vår familj tillhörde så blev man alltid värderad hela tiden efter deras synsätt och normer
Om man det allra minsta bröt mot det eller det intryck man gjorde, det kunde påverka mycket hur de såg på en...

Kommer ihåg att när jag växte upp, att jag försökte alltid vara den snälla, väluppfostrade, lydiga och troende flicka jag kunde, för att leva upp till alla förväntningar och även föräldrarnas
Men bröt jag bara det allra lilla minsta mot det så kunde jag få höra....jasså du är sån du.....
Som jag har skrivit om här.

Och jag kunde mötas med en helt annorlunda attityd och känna på hur besvikna mina föräldrar och även andra i kyrkan blev på mig.
T.ex. pappa kunde uttrycka sig och säga att den och den personen / flickan är så bra och fin.....
och som jag upplevde som ett jämförande........

Som jag nu förstår så har nog en del sviter av detta hängt med mig genom livet ibland.
D.v.s. att jag haft svårt att riktigt ta emot eller tro på när jag fått komplimanger,
och speciellt om de gällde mig som person

Om någon sagt fina saker om mig....naturligtvis jag blivit glad, men samtidigt rädd...
rädd för att av någon orsak det kan ändras eller om det inte var på riktigt...
att människor av någon orsak helt plötsligt kunde vända mig ryggen och bli besvikna på mig.

att åter igen det kunde upprepas som jag fått höra i barndomen:
- jasså du är sån du...och i negativ betydelse

Detta blev några små minnen och funderingar som kom denna kväll,
och det känns fint att kunna skriva av mig lite om olika saker här i min lilla blogg när minnen och tankar kommer.
Ha de så gott mina bloggvänner och besökare.

Jasså..du är sån du ! ......minnen

Jag kommer ihåg att när jag växte upp, att det hände att mina föräldrar / min mamma kunde säga till mig:
- jasså, du är sån du .....med en negativ innebörd...

Detta hände om det var något jag sa, ifrågasatte eller uppträdde som inte passade in i det sätt att vara och tänka i det religiösa hem och kyrka jag växte upp i.
( Pingstkyrkan på 50 och 60-talet )
Och det förväntades mycket av mig, och jag försökte vara så perfekt jag kunde så de inte blev besvikna på mig, för de var ju så stolta över den lydiga och religiösa flicka jag var...

Jag kommer också i håg att mina tre yngre syskon kunde på grund av detta påpeka ironiskt:
- hon som tror hon är så perfekt
eftersom jag behandlades annorlunda och skulle även vara ett föredöme för mina syskon att se upp till.
och vi barn jämfördes med varandra

Det gör ont när jag tänker på det nu, eftersom detta innebar att vi syskon inte kom så nära varandra.....då vi blev behandlade på olika sätt....
och det blev nog en del rivalitet när det gällde föräldrarnas uppmärksamhet.

Sedan när jag frigjorde mig och även från kyrkan och flyttade hemifrån så var mina föräldrars besvikelse stor...
och de hade svårt att acceptera att jag gick min egen väg och acceptera mina s.k. "misstag" genom livet och jag påmindes ofta om dem...
Och även som vuxna så kunde jag och mina syskon inte vara öppna om allt inför mina föräldrar...och kunde bara visa sidor av oss själva som våra föräldrar kunde acceptera...
och välja våra ord, och tänka på vad vi pratade om osv.

Och det har även hänt i andra sammanhang, även som vuxen, att jag känt som en liten fågel suttit på min axel och sagt att jag ska t.ex. inte ska avslöja mina "misstag" eller vara alltför öppen om mig själv...
för då kanske människor kan vända mig ryggen och säga, precis som mamma kunde säga när jag växte upp:
- jasså, du är sån du...och bli besvikna på mig.

Men jag har skakat av mig detta mer och mer under livet...
och det är skönt att slippa behöva känna pressen av att försöka vara s.k. "perfekt" eller tvingas vara på ett visst sätt...
och jag har gått min egen väg genom livet och undvikit att behöva sättas inom en mall....eller hur jag ska uttrycka det....
och jag har haft ett stort behov av att få vara jag och gå min egen väg.....och det har jag verkligen gjort.....på gott och ont...

Men antagligen mina föräldrar inte var medvetna om hur dessa saker under uppväxten och även senare, kunde skada, och påverkade oss barn mycket på olika sätt,
och dessutom hade den kyrka vår familj tillhörde ett stort inflytande.

Detta blev några rader om några minnen som dök upp idag som jag kände för att skriva om.
Ha det så gott mina kära bloggvänner och besökare.
-----------------------------------------
Ps. hoppas att när jag skriver om dessa olika saker i min blogg att det inte uppfattas som om jag lever i det förflutna och inte gått vidare.....för så är det inte...
Och precis som andra t.ex.skriver böcker och memoarer om sina liv, så gör jag det på mitt eget lilla sätt här i min blogg.
och förhoppningsvis det jag berättar kan vara till hjälp för någon som har upplevt liknande saker, att kunna känna att man är inte ensam...
och naturligtvis så tycker jag själv att det är skönt att kunna få skriva av mig om vissa saker ...då jag inte kunnat berätta om det förut...
Och jag har även berättat en hel del i min gamla blogg